Igår fick vi det efterlängtade beskedet om Gustavs cancer.
Efter två samtal till vår kära doktor så fick han äntligen tummarna loss och fick till ett litet brev.
Brevet va inte så långt, men beskedet var starkt efterlängtat. Proverna har äntligen kommit in (efter en gångs omtagning, på grund av bortslarv från Tollarp) och det visar att värdena har sjunkit kraftigt, ett gott tecken.
Nu väntar det en remiss ner till onkologen i Lund för fler diskussioner och fler ställningstagande för vidare åtgärder.
På ett sätt föll en sten mycket långt ner i magen och på ett annat sätt försvann en bit. Jag är oerhört glad att proverna hade gått ner, vilket va första målet. Men samtidigt så hade jag hoppats på ett brev som innehöll. "Nu är du frisk, vi stryker dig ur systemet". Men i detta fallet får jag nog vara glad för det lilla...
Det värsta är ändå att det blir fler sjukhusbesök, och ännu mer oro. För man tänker ju ändå, "tänk om". Jag står inte ut med tanken att behöva mista min ängel. Inte nu, inte idag och förhoppningsvis aldrig. Vi är nyförlovade och vill njuta av allt som detta innebär, men det är litet svårt iallfall för mig, när man har detta som gnager i bakhuvudet. Åhh vad allt blev jobbigt nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar